…brukar vara mitt glädjerop på fredagarna!

 Inte för att jag vill förpesta tillvaron hos mina kollegor, utan för att jag associerar detta glädjerop med ett minne från förr. Min kompis hade praktik på Coops restaurang i Luleå. Hon arbetade i köket och uppskattade inte direkt detta jobb. Helgen kom som en befrielse för henne…  Där jobbade iallafall en kille som hade Downs Syndrom. Han älskade sitt arbete, och när alla började ladda för hemgång på fredagen rycktes han med i fredagsyran. När de andra kom i party- och ledighetsfeeling blev även denna unge man alldeles vild av glädje! Han hade dock ett helt annat fokus – han jublade för att det bara var ett par dagar kvar tills han återigen fick gå till sitt arbete. Han tjöt ut ‘Snart är det måndag!’ av ren och skär lycka och i tron om att även de andra gladde sig åt just detta! Detta har följt mig genom åren, och därför utropar jag samma ord emellanåt på fredagarna. En skön inställning helt enkelt…