…pågår INTE. Den där speed-åkomman som jag hänvisade till i tidigare inlägg har ännu inte gett med sig. Undertecknad har inte orkat släpa sig till jobbet på fyra evighetslånga dagar. Åkomman är okänd – vad sägs om orkeslöshet, huvudvärk dygnet runt, trött så in i bänken och en mage som gurglar konstant. LillaEs dagis har manfall i personalen, flertalet barn och ännu fler föräldrar är sjuka. Troligen har de influensa – vet dock inte om det är just det jag har. Jag har nog mer drabbats av ett zombieliknande tillstånd.

Hämtade hem lilla fröken E från dagis vid kl 13. Jag bogserade hennes lilla spark upp för den långa backen upp till dagis och var snudd på svimfärdig när jag nådde mitt mål.

Det snöade ganska mycket och sparkföret blev bättre än vi hade räknat med på hemvägen. Vi ställde oss på toppen av backen med fokus ned mot vårt hus och sparkade iväg. Mamman som chaufför och lillan framtill som signalhorn. Den lilla röda sparken kastade igång och började glida i en ryslig fart. E:s tandlösa mun ylade av skratt och varskodde om vår framfart. Jag såg i ögonvrån hur vi passerade snöskottande & förvånade grannar som snabbt fick dra in snöskyfflarna för att inte bli pååkta av oss. Tror tillochmed att mitt liv hann passera revy någonstanns i mitten av backen.

Vår räddning blev en asfaltsfläck som tvärt bromsade in vår framfart. Bestämde mig för att promenera den sista biten på spaghettivingliga ben och lillan sparkade den röda faran den sista biten. Phuu. Snudd på trosbyte efter den färden vill jag lova…

Nu sitter vi och tar igen oss i soffan med diverse barnprogram (hemskaste SvampBob). Lillan är lite labil, hon pendlar mellan att kvittra muntert till att uppleva jordens orättvisor. Hennes fredagsbulle var trasig vilket fick henne att vilja svälta sig resten av veckan. Stackars barn…

Ja, det är fredag i vilket fall som helst!