Det känns stort att vara så stor i blogosfären att man blir sponsrad. Min alldeles egna laptop befinner sig som tidigare påpekats på rehab. Troligen gick den i väggen efter min senaste rajd på Tradera där mitt alias sågs lägga bud både åt höger och vänster på dockskåpsmöbler. Lundby is the shit! (Alla som har Lundbyprylar till salu får höra av sig till undertecknad). Nåja, åter till the subject.

Barnens farbror hittade i sina gömmor ett stycke laptop till övers som kidsen fick lägga vantarna på. Den flyttade således in till dem på övervåningen. I samband med ovan beskrivna datorkollaps så kunde man i skuggtimmen se en liten figur med raggsockor smyga sig mot denna tingest. Laptopen förflyttades smidigt ned till nedervåningen där de vuxna huserar. Inte för att på något sätt verka otacksam men det är synd att kalla datorn för en laptop. Lap-kross vore mer rättvisande. Jag har nämligen både bränn- och klämskador efter denna dator då den väger bly och är allt annat än nätt. För att ge er en visuell bild av hur det ser ut när jag surfar med den i mitt knä…

Tänk er att jag sitter i soffan med baksätet från vår stora kombibil i knät. Så ser det ut.  Ryggstödet på baksätet motsvarar alltså skärmen och sätena är de som krossar mina lår. Därtill verkar det som att samliga tre barn har dragit på sätesvärmen då jag blir svårt skållad av lap-krossen. Men jag kan surfa…

Vill absolut inte framstå som gnällig – tvärtom. Jag har fullt göra med att skriva på denna dator då den envisas med att efter vart tredje skrivet ord byta stycke. Den hoppar upp en rad och skriver där helt plötsligt. Det gäller att hålla ett öga på texten med andra ord…

En annan egenhet denna lap-kross har är att den har en inbyggd nu-är-det-nog-med-surferietfunktion. Detta innebär att den stänger ned helt plötsligt.  ‘Slut på datortiden, min kära bloggerska…’, kanske var detta menat som en listig funktion för att hindra barnen från att häcka allt för länge vid burken. Skulle dock önska att admin förlängde denna tid till ca 15 minuter då fem minuter i stöten ibland känns allt för snålt. Bara en tanke…

MEN… tack käraste onkel för ditt sponsorskap. Utan dig vore denna blog inte möjlig…