…är ingen ovanlighet i vår trädgård. Just nu haglar träden ned sin frukt så det gäller att vara på sin vakt. Och husmodersinstinkten kickar in – dags för sylteriet och safteriet. Rulla ut saftmajan och säkerställ familjens överlevnad. Tillfredställ vinterns sug efter marmelader o dylikt. Jojomänsan, jag gjorde ett ärligt försök. Lillan och jag gick ut i ösregnet och skördade körsbär. Eller moreller som de visst heter… en liter skulle vi ha, men trädet bjöd inte på mer än 0,75 l. Men ska man safta så ska man. Beslutsamma som vi i saft-teamet var så drog vi igång. Saften kokade upp som den skulle – men det gjorde den samtidigt som lillan uträttade sina behov under moderns vakande öga.

 Det tog lite av moderns must att rengöra den vita mosaiken i köket… Nåväl, nya friska tag. Medan saften kokade skulle en flaska rengöras. Flaska…? Häpp, en vinflaska skulle väl kunna funka? Lillan tittade skeptiskt på flaskan, men lät sig övertalas. Allt flöt på finfint, sockret i och så skumma… upp med google – va fasen gör man när man skummar?! I med elvispen och köra upp ett redigt skum eller? Mäh, vicket larv. Skit samma, i med saften i flaskan. Fem minuter senare skulle drycken avnjutas. Blodröd. Spännande….mmm….krääääks. Varm, äcklig, grynig, sockrig sörja utan någonsomhelst smak av något som skulle kunna likna körsbär. Vi hade kokat en sockerlag med ett inslag av röd karamellfärg och nån skum klibbig smak. Let me tell you, barnet tjatade om att få borsta tänderna efteråt. Nästa år lär morellerna hänga kvar på sina kvistar… föda åt duvorna låter som ett alternativ. Jag lär få kväljningar om någon någonsin försöker bjuda på hemmagjord körsbärssaft. Vilket påhitt – jag dricker hellre en ljummen gindrink med en fläsktärning i!

 Nu börjar plommonen vara klara som sagt… funderar starkt på att bespara mig själv och min omgivning på min ‘fantastiska hemmagjorda plommonchutney’. För att inte tala om mitt alldeles egna äppelmos. Mig lurar ingen mer – hemmagjort skyr jag som pesten.