Säga vad man vill om semester, men det är något magiskt med fredagar… Dvs. fredagar man jobbar & sedan får åka hem för lite mys. Den känslan smäller högt. Idag var det dags för en re-union med glassbilen. Barnen ville shoppa loss ordentligt och jag undrade stilla om vi skulle utnyttja vårt lånelöfte till köp av glassbil, istället för sommarhus… Vi bar så armarna domnade och laddade den tomma frysen med all sorts glass. Den primitiva urkvinnan i mig nickade gillande – nu ska vi nog klara vintern.

Kvällens middag gjorde succé. För att dra en lång story lite snabbt så hamnade all sommarens trivsel runt mina lår och rumpa. Utan någon pardon. Vågen slog i botten när jag väl ställde mig där. Inte bra.

Det togs snabba beslut från undertecknad att kraftinsatser var påkallade. Således introducerade jag mig själv till LCHF-dieten. Low carb High Fat. Syftet är att tala om för kroppen att fettdepåerna har tillräckligt och att det är okej för kroppen att börja förbränna överskottsfettet. Alltså äter man allt utom kolhydrater. Inget socker. Ingen pasta, potatis eller vitt ris. Vetemjöl är bannlyst. Låt mig säga såhär; kvällens middag bestod av biffar fyllda med mozarella, soltorkade tomater och färsk basilika. En gnutta grädde i smeten därtill. Och när biffarna var klara gjorde jag ett härligt bad till dem. De fick koka i vispgrädde, stekfett, buljong och philadephiaost. Till detta serverades fullkornspasta och en stor sallad.

Jag tror att makens ögon rullade ett helt varv i hålorna vid första tuggan. Barnen protesterade inte direkt heller. Middagen avslutades med en stillsam fråga om det var ok att slicka tallriken. Så, funkar denna taktiska diet som går ut på att lura kroppen att göra sig av med fettet? Inte vet jag, men på 1 ½ vecka så visar min våg 55nånting istället för 58nånting. DET mina vänner är inte att ignorera. På en kost av goda biffar med gräddsås! HA! Känns som om någon blir rejält lurad här, och det är INTE jag. Det är min sorgliga kropp som skriker efter uppmärksamhet…

Jag vill tacka…